Kanadensisk upplevelse #3

I Kanada finns en provins som heter Quebec och förra fredagen var jag nästan där på fest. Eller jag var i alla fall på fest med en stor del av den Quebecanska (kan man säga så?) befolkningen i Victoria och deras vänner. Det var fantastiska Maeva, som bjudit in till sitt hem på en husbåt nere i hamnen, lycka den som fick bo sådär. Naturligtvis var det potluck, dvs knytkalas, och temat för kvällen var allt som har med något spanskt att göra. Det fanns läckerheter som spansk omelett, Cebice (typ sydamerikansk sushi), allehanda röror och så förstås ett par påsar med majs chips, varav en var mitt bidrag, ibland får man göra det lätt för sig.  

Varje husbåt med självrespekt bör ha en hustomte.

Man åt, drack och minglade runt och jag blev förvånad hur jag kunde ha så intressanta samtal hela kvällen utan att jag egentligen hade träffat så många tidigare. Allt ifrån Macintoshs marknads strategi med It-killen till USAs utrikespolitik med exil-amerikanerna till vilken roll färgen röd har i många afrikanska religioner med en kille från Kuba.  Som vanligt undrade alla över Sverige och var fast övertygade om att det är ett mönsterland utan problem eller orättvisor.  Jag tycker det är rätt imponerande att de ens känner till Sverige och har någon slags känsla för landet (det var bara en som blandade ihop det med Schweiz!) även om jag kände mig tvungen att poängtera att vi är ju inte helt perfekta där borta.

Efter ett tag blev det live musik med ett improviserat band av alla som tagit med sig något att spela på dvs gitarr, mandolin, tvärflöjt, saxofon och diverse rytmiska instrument. Folk spelade hellre än bra men med en massa energi och glädje. Tydligen är det så varje fest med det här gänget vilket ju får en att vilja åka till Quebec och uppleva roten till det här.

Hur som helst var det en otroligt rolig kväll som öppnade sinnet och hjärtat för vad som är viktigt här i livet. Skit samma var man kommer ifrån, här är alla ändå från någon annanstans så sträck ut en hand till din medmänniska och njut av vad livet har att erbjuda!

Maeva rockar loss på saxen

Ett man tager vad man haver band!

Kanadensisk upplevelse #2

På tisdagskvällar brukar jag och min vän Selena, ibland med tillskott av andra också, gå till ett ställe som heter The Fernwood Inn. Det ligger i ett litet distrikt av gamla viktorianska hus en bit bort från där jag bor. Det tar ca 20 min att cykla dit och man måste röra sig på ganska trafikerade vägar. Jag brukar dock cykla ändå och skratta lite för mig själv åt människorna som står och fryser och väntar på en hopplös buss, haha jag har i alla fall min frihet även om jag får svettas lite för den.

Väl framme efter sista uppförsbacken kliver man in i ett gammalt hus där det sjuder av liv och musik. Det är The Sweet Lowdowns som spelar. Det är tre söta tjejer som spelar gitarr, fiol och mandolin och musiken är svängig Bluegrass. Eventuellt spelar de samma låtar varje vecka men jag kan inte särskilja dem så det gör inget. Jag kommer mest dit för att få dricka en öl, tjöta lite och ta del av stämningen. På väggarna hänger det alltid någon utställning av en lokal konstnär som ägarna känner. I Fernwood känner alla varandra och man möts på The Inn. 

Den lokala konsten just nu är lite halvdan, vi kom fram till att den ser lite ut som något som gymnasieeleverna på estet-programmet gjort av sin inre självbild.

The Sweet Lowdowns

 Det är trångt men på något sätt mot slutet av kvällen är det alltid folk som fixar plats att dansa lite framför scenen. Oftast är det tjejer med långt utsläppt hår och utsvängda byxor som dansar en hoppig dans, lite inspirerad av hur jag tror att square dance går till. Sen vid elva snåret, det är ju ändå tisdag, tar det slut och man tackar och betalar, glöm inte dricksen, och går hem. Då brukar jag cykla hem längs de nu mindre trafikerade vägarna och lyssna på Nina Simones fantastiska röst som kontrast till fiolgnisslet och sen somnar jag gott i min säng som inte är en säng utan mer en madrass på golvet. 

Dans!

Kanadensisk upplevelse # 1

Just nu sitter jag på Munchi bar på Campus som har det bästa kaffet på stället. Beställer man en Americano får man en, eller två, expresso shots med lite extra vatten på dvs nästan som en vanlig svensk kaffe. Naturligtvis är det rättvisemärkt och ekologiskt och tar man med sig sin egen mugg får man rabatt. Här finns en kompost hink och man får även ta så mycket gratis varmvatten till sitt örtte som man vill och de säljer ut gårdagens överblivna muffins på morgonen. Nämnde jag att det drivs av studenter som jobbar extra…Det är helt enkelt ett såntdär trevligt ställe där folk hänger och fikar, pluggar eller snackar skit. Ställen som detta finns över hela världen skillnaden är bara att här hänger alla, inte bara de med dreads, pearcing och stickade vantar utan alla, även vanliga människor! Samtalen rör sig mellan senaste skvallret, världens orättvisor och senaste Canucks-matchen (hemmalaget i ishockey i Vancouver). I bakgrunden spelas Arcade Fire och atmosfären bara osar Kanada! Awesome!

Japp jag har min egen UVic mugg!

When you are gooing to Saaan Fraancisco....

För er som inte har kollat in alla bilder jag lagt upp på Facebook kommer här en liten bild och text resumé av senaste tidens äventyr. Efter skidåkningen var det dags för lite äkta amerikansk kultur med roadtrip ner genom Washington, Oregon och Kalifornien med San Francisco som slutdestination. 

Dag 1
Turen höll på att ta slut redan innan den börjat när vi två timmar innan vi skulle hämta bilen insåg att vi hyrt den från Vancouver Washington state och inte Vancouver, BC, alltså fel stat i fel land... Som tur var gick det att avboka och fixa en ny bil från Seattle dagen efter. Så första delen på roadtripen blev med buss till Seattle och en natt på hotel där vi betalade 70 dollar för två personer i ett rum men det stod på dörren att den vanliga taxan var 288 dollar så då tyckte vi att vi gjort ett kap ändå.

Dag 2
Efter en kontinental breakfast med korvar som smakade som svensk julkorv och muffins hämtade vi hyrbilen och försökte ta oss ut ur Seattle. Det tog ett par försök att komma upp på motorvägen och sen en del ansträngning att bara försöka hålla sig kvar på den eftersom man kan köra av både till höger och vänster kan man plötsligt vara på en avfart utan att man märkt det. Det var i alla fall kul att köra automatbil, rätt praktiskt, man slipper kärringstopp i korsningar och start i backe är en baggis. 

Ett regnigt Portland

Vi körde vidare längs motorvägen till en bit efter Portland innan vi svängde av ut mot kusten till Highway 101. Tragisk syn längs med motorvägen, bara skräp och bensinomat ställen varje km. Ibland vill man rädda USA från sig självt. Tillslut kom vi fram till Newport och stannade på ett äkta Motel med en tjock och trevlig tant i receptionen. Vi försökte göra stan men det fanns ingenting att göra. De lokala fyllbultarna blev utkastade från barerna när de stängde klockan 9 pm. Det fanns dock ett ställe som hade öppet där det faktiskt fanns folk. Det var Hawaian Tuesday så servitrisen hade Hawaii skjorta på sig och hade man haft det själv så hade man fått den första pinten gratis, attans att vi inte visste det. Mer var att stället hade sjukt god mat, bästa jag ätit i USA och en hel tjock pärm med öl sorter. Det lokala bryggeriet hade vunnit världsmästerskapen i ölbryggning flera år i rad. 

Öl-statyetter

Dag 3
Vaknade av stormvindar som ven i huset och hagel mot rutan. Welcome to the West coast. Vi åt den tjocka tantens kontinentala frukost där allt, jag menar allt, var förpackat i engångsförpackning. Sedan åkte vi och tittade på en strand i Newport och lite längre bort hittade vi häftiga klippor och en lokal förmåga som ville berätta allt om stället. 

Ett fantastiskt fenomen

Vår entusiastiska lokala vän!

Vi blev vittne till ett fantastiskt fenomen, enligt honom i alla fall. Havsskum som byggs upp vid stranden och sen förs upp i luften av kastvindarna så att det ser ut som snö. Han berättade också att han var uppväxt där och när han var barn hade han och hans kompisar klättrat upp på klippan och satt sig och tittat på havet och rullat en joint. Fint barndomsminne.

Efter att man kört över en bro som gick in i ett berg och i en tunnel kom man till en av världens största havsgrottor som är fylld med rytande sjölejon som övervintrar där. Man kunde åka hiss ner i grottan. Dock råkade Nisse tjuvlyssna på ett samtal i en annan turistgrupp där fyra av sju personer vände i dörren för att de inte ville ner om man var tvungen att gå ut igen på baksidan av huset för att komma till hissen. Amerikaner. Lejonen var naturliga och häftiga i alla fall.

 Sen var det dags att tanka bilen och det FÅR man inte göra själv i Oregon, man måste låta en snäll farbror göra det åt en, bekvämt! Sent på kvällen körde vi in i Kalifornien och slog läger i buzzling Arcata.

Dag 4
Detta var dagen för stora träd! Vi gjorde alla turiststopp som man skall göra inkluderat trädkojan och Drive thru trädet, amerikanskt så att det förslår. Vid middagstid hade vi läst i vår guidebok att pizzan i Fort Bragg skulle vara den bästa på flera mil så vi väntade snällt i en halvtimme på att stället skulle öppna. Pizzan var god men den stora behållningen var nog själva restaurangen och besökarna i sig. Det var en trevlig italiensk tant som serverade och till bordsgrannar hade vi en familj som såg ut som ZZ Top, Rosanne, och barnen i The Osbornes. Vi fick även en skymt av en äkta jeansväst och Cowboy skor. 

Sedan var det bara att bränna sista sträckan till San Francisco och framåt tio på kvällen rullade vi in över Golden Gate Bridge!

Vi stannade hos Mange i San Francisco i fem dagar och gjorde allt man skall göra i San Francisco: firade nyår, vandrade runt i chinatown, Japantown, little italy, mexican kvarteren, shoppade second hand, shoppade inte second hand, åkte i hissen med glasrutor så att man får utsikt, blev avmålade av en gatukonstnär, gick på bög-club med 1 dollar / drink night, gick på bio, hängde i en park och mest bara promenerade omkring och insöp atmosfären. En härlig stad!

Sedan flög vi tillbaka till regnet och studierna, sådär inspirerande men också lite skönt att komma tillbaka till lilla Victoria!